Blind eller döv?

Gorki Glaser-Müller

För några år sedan upptäckte min mor att hennes synfält hade minskat. Det visade sig vara en tumör runt ena synnerven. Den ströp blodtillförseln och hon förlorade synen helt i det ena ögat. Nu har hon bara åttio procent kvar av det ursprungliga synfältet i sitt andra öga och det minskar långsamt men stadigt. Min mor har alltid varit glad i livet och har alltid velat resa runt i världen och se alla fantastiska platser som finns. Nu kommer hon kanske aldrig att kunna göra det tänkte jag till en början. Inte SE platserna i alla fall. Så under en period gick jag in för att samla videobilder från mina egna resor och även från vänners och bekantas resor. På så sätt skulle hon kunna få se världen på kort tid.

Att min mor håller på att minsta synen är ett faktum, det sker väldigt långsamt tack och lov. Jag gav upp den fina men väldigt naiva iden att samla videobilder för länge sen nu. Men hennes sjukdom fick mig ändå att tänka efter, analysera mina verktyg, bilden och ljudet. Det fick mig att värdera mina olika sinnen och t.o.m. jämföra dem med varandra, seendet och hörseln. Jag har nog blivit lite ”yrkesskadad” för jag gick alltså under längre tid och tänkte på vad synen betyder i förhållandet till hörseln. I egenskap av filmaren så tänker jag alltid på bilden, ljudet och samspelet där, det är en del av jobbet. Men när det kom till mina egna intryck så var det ett nytt resonemang för mig. Vad är viktigast och när är det viktigast? Jag försökte t.o.m. hårdra det; om jag nu var tvungen att välja mellan att behålla synen eller hörseln. Vilken skulle jag välja ha kvar? Frågan är naturligtvis fiktiv, barnslig, den sortens fråga man ställde sig när man var liten. Men svaret var noga övervägt. För att komma fram till ett svar tog jag allvarligt på frågan.

Det var med den rörliga bilden som jag lärde mig om ljudet och dess egenskaper till en början. Filmer skulle ha ljud, ingen gör stumfilmer väl? Det var min inställning när jag kom in på Högskolan för fotografi och film, numera Filmhögskolan. Det var i mötet med lärarna och senare i mötet med ljudläggarna och ljudteknikerna jag fick min kunskap. Där upptäckte jag snabbt den hierarkin mellan bild och ljud inom filmen, där bilden alltid drar längsta strået. Jag har upplevt hierarkin och genom mig så fortplantar sig hierarkin tyvärr. I synnerhet på inspelningsplatsen. Det är sorgligt men sant. Ett exempel är att vi filmare oftare och oftare använder orden rörliga bilder istället för film, för att inte hamna i den filosofiska diskussionen ”Vad är film och vad är inte film?” Men när man säger ”rörliga bilder” så är det ännu sämre i avseendet att det begreppet inte inkluderar ljudet alls. Audio-visuellt verk kan kanske vara en mer korrekt beskrivning. Begreppet innefattar långt fler genrer och utelämnar inte något sinne. Den är inte hierarkiskt i sig heller.

Jag har haft förmånen att vara lärare på olika högskolor i Sverige i just audiovisuella verk och slås av elevernas ointresse av ljudet i deras arbete. Själv vet jag vad det ger att redan i ett tidigt skede räkna in ljudet som en berättarkomponent. Det kostar mycket i alla avseenden att inte tänka på det innan. En gång var det en elev som berättade att vid fjärde takten på en viss låt började den storgråta. Jag vet flera personer som blir påverkade på ett liknade sätt av musik. En viss musik, en viss låt gör dem ledsna och eventuellt får dem att gråta. Jag har själv flera sådana låtar. Men jag har aldrig hört någon säga, ”den bilden får mig att gråta”. Visserligen så förekommer det, jag har EN sådan bild som får mig riktigt ledsen, en rörlig bild. Men jag har inte hört det så ofta som med musik. Musik är ju ljud, och när det kommer till kritan så tror jag att ljudet är starkare än bilden. I vilket avseende förklarar jag senare.

Jag tippar på att de flesta av er skulle välja att behålla synen, dvs. att bli döva. Att se står högt i kurs i vårt samhälle, jag pratar kulturellt sett. Det finns många exempel på hur vi uttrycker oss hierarkiskt om våra sinnen. I mitt fall har jag så många gånger hört och själv sagt t.ex.: ”ver para creer (se för att tro)” som det heter på spanska. Eller ”den som lever får se” på svenska. I de blindas rike är den enögde kung. Det heter att ge sig ut och se världen. Jag tror inte mina ögon! Se saker för vad de är, etc., etc. Det kanske inte är så konstigt att vi värderar synen så högt. Jag minns att vi fick lära oss i skolan att vi uppfattar vår omvärld till huvudsak genom synen. Vissa menar t.o.m. att två tredjedelar av alla våra intryck sker genom ögonen. Men å andra sidan började de vetenskapliga studierna av örat på allvar väldigt sent, på 1500-talet. Det kan ju vara att man kulturellt (alltså i vår värderingsskala) inte värdesätter hörseln och därför använder vi den inte mer och så är det som en ond cirkel. Jag tänker på att t.ex. Aristoteles var övertygad om att själen satt i hjärtat och det lever kvar i vår kultur. ”Att sälja sitt hjärta”, ”att inte ha hjärta”, ”kärleken i mitt hjärta” osv. är olika talesätt grundade på den övertygelsen.

Bilden anser jag är bindande, fängslande. Den kräver din fulla uppmärksamhet, du läser av den under x antal sekunder, tills du anser ha förstått eller upplevt den. Det gäller den rörliga bilden i synnerhet. Vi i västvärlden lever redan med en stor mängd meddelanden i rörliga bilder som ska få oss att göra si eller så. Oftast konsumera. Det talas redan om Visuell Förorening. Inom ett antal år kommer det att vara ännu fler rörliga bilder på offentliga platser, klubbar, gator, torg osv. Rörliga bilder är ett starkare, strängare medium, som slukar din uppmärksamhet och är ytterst svåra att värja sig emot. Reklamen och propagandan utnyttjar de rörliga bilderna till fullo. Det gör de med ljudet också. Men när det gäller ljudet har vi människor den egenskapen att vi kan bortse (eller borthöra) från vissa ljud. Beroende på situationen så ställer vi in vår varseblivning på just det som är viktigt för oss i den stunden. Har du småbarn så vet du när ditt barn slog huvudet mot golvet i andra rummet. Du känner igen ditt barns skrik bland andra skrik. Är det flera i ett rum som sover, men ett par har sex, så hör de andra det. Hur tysta de älskande än försöker vara. En fis är alltid en fis, inte stolen som knarrade eller något annat fånigt. Magen som kurrar, din älskades steg, grannens nycklar.

Ljudet är inte lika fiktionaliserat till vardags som de rörliga bilderna. Är det för att det är svårare? Mindre effektfullt? Jag tycker att ljudet snarare är effektfullare i vissa avseenden.

Ljudet har en egenskap som jag skulle vilja kalla ”sanningshalt” som bilden inte ens kan drömma om att uppnå. Med sanningshalt menar jag att det ligger en vikt vid det sanna. Att det är viktigt med det riktiga. Att det går att lura ögat lättare än örat. Det är vid flera tillfällen som jag slagits av hur falsk eftersynkad dialog låter. Det har inte bara att göra med skådespelarinsatsen utan också med klangen i rummet. Har du varit i det rummet så vet du att den eftersynkade dialogen inte ska låta så. Det tar mycket arbete vid datorn att fixa det.

Ljudet ligger också närmare doften, som är ett av sinnena som inget massmedium har kunnat införliva. Se på biografen som exempel. Med en rad bilder på hur lök och vitlök skalas, hackas och senare steks är det svårt att ”känna doften”. Hur ”bra” filmat det än är. Däremot om du också hör löken skalas, hackas mot brädan, likaså vitlöken. Om du hör någon lukta på dem och sen fräsa de i en stekpanna så tror jag att du ser det framför dig och kan känna doften.

Ljudet är mer basalt och viktigare på ett primitivt sätt, alltså ”urmänskligare” än bilden. Den tangerar våra drifter på ett annat sätt än bilden. Pornografin är mest visuell, det görs inte pornografi med bara ljud i masskala. Ändå är ljudet det mest erotiska människor emellan när det är mörkt. Jag läste att vid ett längre elavbrott i ett litet samhälle i Holland för några år sedan, det måste hänt en del, för nio månader senare hade barnafödandet i samhället ökat med hela femtiotvå procent.
Jag upptäcker först på ljudet om jag har försovit mig, jag vet att på min gata borde det inte låta så här på morgonen.
Innan det fanns eld hade människa enbart ljudet att orientera sig med i mörkret i sina grottor. Att identifiera varandra med, att kommunicera. Vi människor kan åstadkomma ljud på så många olika sätt. Vår kropp låter vare sig vi vill det eller inte. Ljudet talar om någon är sjuk, eller upprörd innan man kan se det. Man kan höra om någon ljuger. Det finns en äkthet och en sanningshalt i ljudet som är svårmatchad. De som jobbar med att spela in dialog vet det. Alla skådespelare som dubbar vet det. Musiker med absolut gehör vet det. Vi kan åstadkomma ljud, men inte bilder i samma avseende, därför anser jag att ljudet är mer urmänskligt. Och ljudet som uttrycksmedel ligger nära till hands. Alltid, alla kan göra ljud. Ljudet är mer allmänmänsklig.

Det finns något otvunget i att faktiskt kunna höra ljud från saker vi inte ser och kunna sålla i det. Det funkar även med radions musik eller reklam, men så det är inte så med bilderna. Det ser man på barn, de sitter som fastklistrade framför TV:n eller datorn. Men radion har inte samma ”negativa effekt”. Har de musik i mp3-spelaren så kan de ändå röra sig fritt och tänka på annat.
Där i ligger det jag tidigare sa, ljudets styrka. I den friheten som den ger. Både i ett praktisk och i ett filosofiskt, existentiellt avseende. Jag vågar t.o.m. säga att ljudet är mer demokratiskt än bilden. Ur den friheten har vi som jobbar med ljud mycket att vinna i vår konstform. Att genom olika dimensioner nå våra tittare och lyssnare. Ljudet når mottagarens undermedvetna och gör honom eller henne fri att skapa sina egna inre bilder. Fast det är ju inte alltid det alla vill.

2004 skrev jag och regisserade jag en radiopjäs för SR Göteborg. Att hitta på en historia och ha möjligheten att lämna det socialrealistiska som de flesta filmer innehåller, var en fröjd. Plötsligt kunde jag skapa en egen värld och allt skulle vara sant i förhållande till den världen. För i slutändan är det lyssnaren som bygger världen. Tvärtom har det varit i det jag senast har gett mig in i, experimenterandet i videokonsten. Där har jag oftast satsat på det visuella och vissa verk är helt enkelt stumma. Innan jag kom in på Högskolan för fotografi och film kunde jag inte tänka mig det. Nu behöver jag jobba med de dimensionerna av ljud- och bildberättandet.

Det är märkligt hur digitaliseringen och därmed demokratiseringen av filmproduktionen inte har varit lika utvecklande för ljudet som för bilden. Jag tänker inte på musiken, utan snarare ljuddesignen, ljudbilden.

Programvaran finns för båda sakerna, men i tillämpningen av dem anser jag att ljudet har blivit ”styvmoderligt behandlat”. Det är lätt att hitta klipp på videoportaler där man ser hur någon eller några (oftast unga killar) har filmat något och sen med hjälp av digitala effekter, gjort något fantastiskt. Ofta action eller fantasy. Många dagars arbete, veckor, ibland månader ligger bakom. Effekterna i sig är ibland på toppnivå. Men ljudläggningen har de inte lagt särskilt många dagar på. Om det visuella var mest pastisch så är det audiella ännu mer pastisch, en ännu sämre sådan.

Västvärlden och i synnerhet vi människor i de rika länderna har möjligheterna att uppleva ljudet i ”3D” i våra hem, i fall vi har 5.1 hemmabio vill säga. Högtalarna blir bättre, mindre, billigare. Men tekniken utnyttjas inte till fullo. Än har jag inte hört någon radioteater eller något audioverk i det formatet sändas.

Vi som har gjort experimentet att titta på en skräckfilm eller en actionfilm utan ljud vet att det inte alls är lika engagerande eller drabbande. Man blir inte rädd och man blir inte stressad. Även med överdrivet ljud kan det vara så att filmen inte har någon effekt, för ljuddesignen är överbelastad, precis som bilden. Det blir inte längre en gestaltning utan en illustration. Jag upplever ofta äldre filmer som bättre ljudlagda. Jag föreställer mig att varje val var viktigare om man har färre element att ta till. Då man hade få ljudspår och få effekter att tillgå. Bl.a. tänker jag på Bogdan Dziworskis dokumentärer. De uppnår en drömsk dimension, tack vare sin punktljudläggning. I det ljudet finns den friheten som jag talar om, friheten för mottagaren att associera friare. Det ger förmodligen en kraftigare upplevelse, som varar längre än själva filmen. En film som når dig som människa och som fungerar på ett humanistisk plan. Sen finns det särskilda ljud i filmer jag aldrig kommer att glömma. Så som ljudet av fängelseporten i Jean Pierre Melvilles drama L'armee des ombres (1969) när motståndsmännen och motståndskvinnan ska frita en av de sina från ett fängelse. Det speciella äckliga ljudet av porten som äntligen öppnades och de kunde komma ut i friheten. På ett liknande sätt minns jag flera andra filmer, flera japanska (skräck) och finländska (Aki Kaurismäkis).

Just nu för min del har båda de filmer som visas på GIFF 2012 direkta vinningar av min stora ”Ljud vs. bild genomgång”. I min kortfilm 9/11 My Code Name Was Manuel, så viskar jag hela min voice over-text. Filmen är fyra minuter. Redan efter första testet slogs jag av vad viskandet skapade hos mig som lyssnare, nämligen ett intresse. Jag ansträngde mig mer för att förstå och lyssnade noggrannare än vid en vanlig voice over. Det blev en hypnotisk effekt som främjade filmen. I min debutlångfilm En gång om året (en manifestfilm med bara två skådespelare), klipps ljud och bild för sig i många scener, alltså ljud och bild i osynk. Vi lämnar den fysiska och tidsenliga kontinuiteten och rör oss fritt i en lek med tiden och rummet. Med ljudet och bilden. Vi ser karaktären som pratar men dess mun rör sig inte. Återigen, resultatet blir eggande. Det är associativt och poetiskt som gör att man är friare och kan associera fritt runt situationen. Det som karaktärerna säger och framför allt det som de inte säger. Deras dialog blir starkare. En annan konsekvens är att denna film fick vi mixa om, helt från början, ja så kan det bli. Men faktum var att den första mixen var för ren och korrekt. Den var så jämn att den förstörde kommunikationen med publiken, det fanns ingen känsla. Dialogen hade tappat sin ”mänsklighet”. Ljudet hade tappat sin sanningshalt, den kunde lika gärna vara inspelad i en studio. Den andra mixaren tog fram kärnan i dialogen, närheten, intimiteten. ”En gång om året” är en väldigt enkel film, gjord under med extrem liten budget och till största delen inspelad av bara en ljudtekniker. Han (det är oftast en han) fick det tufft, för hierarkin gjorde sig rådande igen mot bättre vetandet. Det är viktigt att utnyttja varje berättarkomponent till max och det var till sist ljudet som gav mig den starkare upplevelsen.

Som filmare är det kanske att skjuta sig själv i foten att påstå att ljudet är starkare, men jag menar att den ligger närmare oss människor. Så har jag tänkt hittills. Det slår mig förresten att det har funnits flera berömda blinda musiker, men jag vet ingen döv fotograf. Förmodligen kommer vi aldrig att behöva välja bort synen eller hörseln. Men min mors olycka fick mig att tänka efter. Kanske har ni läsare kunnat komma fram till vad det är ni värdesätter mest? Men jag kunde faktiskt inte komma fram till ett svar. Inte det där absoluta svaret jag kunde ha haft om jag hade varit ett barn. Men jag behöver inte ha mist det ena för att lära mig bruka det andra. Jag försöker värdera mina sinnen för vad de ger mig och får nog omvärdera dem flera gånger under mitt liv.