NÅGRA DAGARS ARBETE

Kristina Meiton

Sjövik 10 jan

Varje fingers tryck tar emot. Varje bokstav som skrivs tråkar ut mig. Skriva för att skriva för att sedan sudda. Varför känns inte allt arbete som riktigt arbete och ger den sköna tillfredställelsen av att ha arbetat? Ändå måste det som ska göras göras och tiden går. Den går vad jag än gör. Som nu. Tittar på några meningar jag skrivit, en början på en text som jag vet att jag kommer att skriva, men inte nu… Jag sitter instängd i arbetsrummet medan en stor man slipar golvet i vardagsrummet. Fina, fina plankor slipar han fram som ska lutas och såpas. Ju mer man skurar och ju äldre det blir, desto finare kommer det också att bli säger mannen. Ett sympatiskt golv, som vilade under parketten. Jag tror golvet gör mig till en lite lyckligare människa. Faktiskt. Igår natt fantiserade jag om att virka en rund trasmatta till golvet. Gå på loppis och välja ut tyger som ska klippas i remsor, som ska rullas upp i nystan, som sedan ska virkas. Det blir bra. Nu måste jag komma igång, gå upp i arbetet igen. Så att jag har tid sedan att bara sitta. Det smäller utanför dörren och maskinen tystnar, mannen svär över något som jag tycker låter som en spelkula som rullat in i hans maskin.

Sjövik 21 jan

Vi har ett stilla lugn här hemma. En lätt dvala att falla in i, bejaka och snooza sig igenom. Det kunde ha gått, men går inte. Redan framför morgonbolibompa går det inte. I dag gnager oron värre än på länge i kroppen.
Hur lång tid har gått åt till ingenting? Barnen är inte ens magsjuka längre utan är i 48-timmars karantän. Det är 35 timmar kvar. Med en femåring i huset går det an att jobba, men med en två-åring… näst intill omöjligt. Så det skruvar sig, det skaver, river och tankarna går i spinn. Utan förvarning, från ingenstans väller vågor av dåligt självförtroende, missunnsamhet och avundsjuka fram. Som av sig själva tar de plats och stannar till kvällen, tills jag utmattad bäddar ned mig. På nattduksbordet ligger ”Att tänka sociologiskt” och en bok av Stefan Sundström som handlar om odling.
Hade jag jobbat hårt under dagen hade jag unnat mig ett kapitel ur Stefan Sundströms bok. Om jag haft ett högt tempo, en lagom nivå av stress och konstigt nog kanske även lite av den oro som kommer av att andas högt uppe i bröstkorgen, då känns det bra att gå och lägga sig och slappna av. Då hade jag kunnat njuta av hans bok och gett mig hän åt tankarna på att skaffa några hönor och bygga höga odlingsbäddar, torka nässlor till te och samla äpplen till must. Nu läser jag istället om, jag citerar från baksidan: ”... att se människors handlingar som aspekter av större helheter, att få ökad förståelse för andra människor och andra levnadsformer: som ett hjälpmedel att leva sitt liv på ett medvetet sätt” (Zygmunt Bauman, Att tänka sociologiskt, 1992).

Sjövik 16 feb

Iklädd mysdress vinkar jag hej då till barnen där de står och trycker näsorna mot hallfönstret på dagis. ”Hej då sötnosar, ha det så bra idag, vi ses sen!” Nu har jag fem och en halv timme att få något gjort på. Möter en dräktklädd mamma vid dagisgrinden. Hon ser beslutsam ut, säkert sen till jobbet. Tänker att jag vill utstråla samma aura av att ha något viktigt att göra, ha personer som väntar, beslut att ta. Men det har jag ju, massor, men det syns inte. Jag tänker att de tänker att jag går hemma och slappar, att jag kanske inte ens har något jobb. Det spelar ingen roll, jag vet ju, så varför låtsas? Jag vet ju. Kanske är det kläderna, eller tvätten jag slänger
in i maskinen på väg till datorn, leksakerna jag röjer bort från skrivbordet. Jag skyndar på stegen hem, de två hundra metrarna. Ytterkläderna släpper jag på hallgolvet. Datorn redan på, mailboxen redan öppen. Ett snabbt överslag, vilka väntar, vilka har förväntningar? Planen är alltid att bli av med alla måsten – så att jag därefter kan ta göra mitt egna, det som kräver lugn och fokus. Svarar på de enkla mailen först, sen de som kräver koncentration. Stressen både ökar och släpper. Släpper när svaren skickas iväg. Färre som väntar, fler kan komma vidare med sitt. Ökar genom att matas och underhållas. Stänger inkorgen. Nu är det min tur. Kopplar på en hårddisk, öppnar upp klipprogrammet.

Sjövik 3 mars

Handledning: ”Undersök vad som händer om du ägnar dig åt lättja istället för att jobba, se om det ger dig något nytt”. Uppmaningen kommer från att jag beklagat mig över min inre stress, över att jag inte kan och heller inte vill koppla bort tankarna från mitt arbete. Att jag rättfärdigar saker, sådana jag inte borde rättfärdiga på grund av mitt jobb. Det både tar emot och lockar. En dag får det bli, en dag av lättja, och dagen har valts med omsorg, jobbet hyfsat undanjobbat. Men vi försover oss, det blir bråk på vägen till dagis, jag säger onödiga saker, lillen fattar direkt och sittstrejkar på cykelvägen. Tar honom under armen och fräser åt Tasse som drar i kopplet. Hem igen, in genom dörren. Så står jag i hallen, med andan i halsen och stressen uppjobbad så att magen knutit sig. Och jag tvekar. Istället för att göra kaffe och lägga mig i soffan, som var planen, känns det nu lättare att sätta sig framför datorn. Men efter lunch stänger jag av. Jag hade fått tips om att titta på en eld eller på fåglar. Sätter mig i burspråket. Och blir förvånad. Hade ingen aning om att det var så mycket fåglar som grejar runt i trädgården. Fåglarna förflyttar sig mellan plommon- och körsbärsträdet, badar i vattenpölarna på grusvägen, gungar på de vissna blomskaften. Varje halvtimme skräms de iväg av tomma bussar som dånar förbi. Så kommer de tillbaka och börjar om, eller fortsätter. Svårt att säga. De flesta är gulaktiga, vissa är gråsparvar. Och blåmesar. Ovanför deras träd rör sig molnen i olika skikt. Det var länge sedan jag tittat upp på det här sättet och jag ser att de rör sig så fint och snabbt, men ändå sammanhållet. Samma sak som med årstiderna, jag missar alltid övergångarna. Hundägare promenerar förbi, de tittar in genom fönstret. Och det ante mig att det skulle bli problematiskt att sitta här. Snart bör Skalmangruppen som ska upp till skogen gå förbi här. Jag kan se min dotter framför mig när hon aningslöst förklarar för dagisfröknarna att: ”Min mamma jobbar hemma!”.

Sjövik 11 maj

Jag sliter hårt, fysiskt ont. Börjar nå min egen begränsning och mer än hälften är kvar, känner hur gråten börjar komma då folk går förbi och skämtar med mig ”Åh så skönt att se andra arbeta!” Det ska bli ett vackert insynsskyddande grönskande pilstaket. De 180 cm långa pinnarna ska flätas, men först ska det spättas 130 stycken 40 cm djupa hål. Mer än hälften kvar alltså, och jag känner att mig löjligt nog svimfärdig. Jag biter ihop och skapar en bild. Min bild är så fin och jag känner mig ofta nära den. Det känns som att jag sakta närmar mig ett centrum där saker faller på plats. Att jag blir till mig själv. I bilden byts jag dock ut. Jag går in i och ur olika roller, alla viktiga på sitt sätt, men alla bråkar om utrymme. Välkomna hem till oss på sommarfest! Huset fylls med folk som går runt barfota på plankorna och läser på bokryggarna som står i noggrann oordning i bokväggen. Biografier av konstnärer, författare och filmare. Konstböcker, inte för framfusiga men synliga. En rad går åt till böcker från tiden då jag läste biologi och ville jobba med miljöfrågor. Ytterligare en rad går åt till amerikanska populära politiska böcker av sådana som Noam Chomsky och Naomi Klein som jag köpte då jag prenumererade på Ordfront. Deckarna får trängas i skuggorna. Klassiker blandas upp med Harry Potter och Harry Bosch. Jag tar ett steg tillbaka och ser mitt liv i böckerna som representerar olika delar av mig, samtidigt som jag ser bokväggen med besökares ögon och känner mig nöjd med bilden. Så rasar det. Jag tar tag i hyllorna som ännu inte barnsäkrats, vräker ned dem och böckerna sprids ut över det nyslipade vitsåpade golvet. Där bland outtalade önskningar och krav, tolereranden, kompromisser och tystnader. Där formulerar, omformulerar, borstar jag av mig, går vidare, genom att sätta fötterna framför varandra, en efter en tills de går av sig själva och får fart igen. Jag fogar noga samman staketets pilgrenar till ett spretigt rutmönster och stänger till rummet runt oss.

Sjövik 3 juni

Vaknar av värmen och den dåliga luften under snedtaket. Det känns sent och utvilat på ett jobbigt sätt. Letar efter de små digitala siffrorna på digitalboxen. Ångrar att jag inte steg upp och jobbade när klockan ringde. Då hade det känts fint nu. Kunde ha väckt barnen, ätit frukost, med lugn i kroppen och med gott samvete. Jag blir stressad av lugnet, samtidigt som slöheten breder ut sig i kroppen. Väldigt sakta går jag till brevlådan. Tar ett plommon, måttar varje steg precis rätt. Var det bra eller dåligt att lägga stenplattorna med sådana avstånd att man måste ta små korta steg för att träffa dem med hela foten? För att kunna ta de små korta stegen i en behaglig rytm måste man sakta ned till ungefär hälften av ens normala tempo, annars blir det hackigt. Men det var också tanken. Jag gillade tanken på att man måste bryta sitt tempo och sakta ned. Nu känns det snarare oroande att avståndet mellan plattorna till och från brevlådan passar mina steg alldeles perfekt.

Sjövik 5 juli

Industrisemestern har precis börjat. Semester för de flesta anställda. De röjer sina skrivbord, rensar sina mailboxar och tömmer sina telefonsvarare för att i ca fem veckor vara lediga från sina jobb. Jag är också ledig. Dagis stängde och barnen kom hem. Innan semestern började skickades det ut sex avslag på projektansökningar till mig. Men nu ska jag inte tänka på det och vad det innebär för varje redan arbetad timme. Jag ska inte heller tänka på det arbete som ju faktiskt finns kvar. Det som kippar efter andan, vrider och krånglar sig nedtryckt mellan solstolar, vid grillen, under blöta sandiga handdukar. Då det ändå gör sig påmint genom dåligt samvete och känslor av att vara helt jävla usel i mitt yrke så hjälper det på något konstigt sätt att påta lite i jorden. Precis som de säger, de övertända, de sökande, de desillusionerade. Så jag gräver en lagom djup avlång fåra runt komposten. Fyller den med vatten, sätter ned syrenbuskar jag räddat från vägarbetet ett kvarter bort. Trampar runt med stövlarna och hoppas att de överlever.

Sjövik 1 dec

Datorskärmen lyser. Jag sitter spänd framför den. Barnen tittar på tv. Jag kommer inte på något att göra men jag sitter ändå kvar och tittar på datorns skrivbord. Som bakgrund har jag en väldigt gullig bild på barnen. Bilden är översållad av små ikoner i olika färger. Jag brukar försöka att inte placera ikonerna på deras ansikten, men nu är de överallt. Vissa har små bilder i sig. Bilder av filmer jag jobbar med. Små utdrag, som har skickats ut och väntar på att bli bedömda. I brist på annat går jag igenom ikonerna en efter en för att se om jag glömt något, om här finns något jag försummat. Jag har en vag men påtaglig känsla av att jag inte gjort rätt för mig på ett bra tag nu. Det ger mig jättedåligt samvete. Och jag undrar hur det kommer sig att jag varje ledig dag måste deala med mig själv om hur jag ska jobba igen den dagen. Hur det kommer sig att jag måste förtjäna ledighet. Varför jag har så svårt att ta de tillfällen som ges att softa framför teven eller att läsa en bok utan baktanke om att lära mig något som motiverar tiden det tar att läsa den? Nu ropar dom att jag måste komma och kolla på julkalendern. Så det gör jag. Men jag skulle väldigt gärna vilja förstå detta. Förstå, tydliggöra och konkretisera det som påverkar mig att ge arbetet en sådan central plats inom mig.

Jag har gjort tre filmer där jag undersöker andra människors förhållningssätt till arbete. Bagaren 2005, Avtagssjäl 2007 och Skift 2012.