Den vinklade spegeln
Klara Björk
Filmskaparen Kieslowski uttryckte det: ”Det är svårt att leva i en oskildrad värld”. Jag minns när min mamma vid 60 års ålder blev tagen av en långfilm som hon beskrev som det mest fantastiska hon sett. Hon upplevde det som om någon uppfattat och skildrat erfarenheter hon också gjort i livet, något enklare uttryckt; hon kände igen sig. Den filmen var Jane Campions Pianot. Med entusiasm lånade hon ut en VHS med filmen och uppmuntrade vänner, bekanta och övriga familjemedlemmar, såväl män som kvinnor att se filmen. Vad är det i filmen Pianot som min mamma kände igen?
Min mamma började arbeta vid 14 års ålder för att försörja sina föräldrar. När hon är i tjugofemårsåldern försörjer hon ensam sina två barn. Vid ett tillfälle svarar hon på en annons om hushållsarbete på en lantgård. När hon pratar med bonden per telefon får hon veta att det går bra att ta med sig barnen och bo där med dem medan hon arbetar så hon bestämmer sig för att besöka gården. När bonden visar henne runt uppvisar han ett barnrum där hennes två döttrar kan få bo. ”Där sover flickorna”. ”Var sover jag då” frågar min mamma. Gårdsägaren säger med självklarhet ”du sover hos mig så klart”. Min mamma tog inte jobbet. Jag tror att min mamma flera gånger under livet upplevde en maktlöshet men att hon trots detta alltid behöll sin självaktning. Det hon såg i Pianot var en spegel av sitt liv. Att trots ofrihet ändå aldrig kuvas.
När Bo Widerberg på 60 talet skrev om den grumliga spegeln så efterlyste han en svensk film som höll upp en spegel framför våra liv. Han såg att den gängse film som då producerades var befolkad av typer och inte av riktiga människor. Bo Widerberg liknade den svenska filmen vid en grumlig spegel; oseende, ickespeglande och förvriden.
När jag 50 år senare tittar på den svenska film som görs så slås man av att vissa mönster går igen. Typerna då är starka varumärken idag. Återigen en Åsa Nisse-film men också flertalet filmer där man filmatiserar bästsäljare eller gör långfilm på redan etablerade karaktärer kända från tv. En ängslighet som letar kopior och inte original. Visst finns det några intressanta filmare även i vår tid som håller upp en spegel där de ser en verklighet som de vill klarlägga. Men jag är övertygad om att vem som håller i spegeln påverkar vad vi ser i den. Och det är ett faktum att många av de intressanta skildrarna är män från medelklassen. Intet ont om dem – jag vill gärna ta del av deras blick och skildringar, men jag vill också se mer filmer som säger mig något om mitt liv. Det är en fråga om demokrati lika mycket som jämställdhet. Vi människor har behov av att få oss själva och vår mänsklighet speglad genom andras öden i den förtätade konstform som film utgör. Filmer och bilder gör ett outplånligt intryck i vårt medvetande och når människor i alla åldrar och från alla samhällsklasser. Film är ett fantastiskt verktyg för att skildra och tolka vår tid och våra liv.
Jag läser en nyskriven artikel där en manlig regissör ondgör sig över den påtvingade jämställdheten som drabbat filmbranschen. Han säger att det är omöjligt för honom att söka stöd hos Svenska Filminstitutet som manlig regissör. (2010 regisserades 73% av de långa spelfilmerna av män i Sverige, författarens anmärkning). Han uttalar sig vidare att det är en kvalitets- och bedömningsfråga vilka filmer som bör göras, och inte en jämställdhetsfråga. Jag skulle vilja svara honom att det ytterst är en demokratifråga och att bedömningen av kvalitet är godtycklig. Det råder en konsensus om vad som är kvalitet såväl i den kommersiella genren som i arthouse genren och det skapar en oförmåga att tillvarata olika konstnärskap, olika röster, vilket missgynnar bl.a. kvinnor. De kriterier som beslutsfattare sätter upp för vad som anses vara ett kvalitativt projekt handlar mer om VEM det är som står bakom projektet och vad andra beslutsfattare tycker om det än VAD projektet innehåller. På det sättet skapar man en konvention som reproducerar sig. Kvalitativa projekt kommer fram men jag är övertygad om att man också missar intressanta projekt.
Jag tycker det är tänkvärt att notera att den svenska film som nått det högsta genomsnittsbetyget sedan SFI startade med betygsindex 2007 är Apflickorna med 4,21. Lisa Aschans debutfilm är den sista filmen i Rookieprojektet och den selekterades utifrån en utlysning enbart riktad till kvinnliga regissörer och med fasta förutsättningar; en filmkonsulent, en budgetnivå och utan krav på biografdistribution i förhand.
Vi behöver göra fler filmer i det här landet så vi kan ge plats för det ännu inte skildrade. Filmer som tar konstnärliga risker för förnyelse av filmens uttryck och filmspråk. Det är viktigt att det finns en konstnärlig bredd och en mångfald i det som utvecklas, och att allt inte anpassas in i en konventionell mall redan från början. Det är olyckligt att förhandsstödet från Svenska Filminstitutet är kopplat till att filmen har biografdistribution. I dagens svenska biografmiljö ges inget vidare utrymme åt kvalitetsfilmen. Vi kan inte värdera de svenska filmerna utifrån de publiksiffror de får på de svenska biograferna som situationen ser ut i dagsläget. En sådan måttstock leder oss fel. De filmerna är värda ett liv bortom den korta exponeringen. Med rätt publikarbete möter filmerna sin publik på olika arenor under en mycket längre tid.
Filmpolitiskt har ett samhälle ansvar för de filmer som görs med stöd av samhället men också ett ansvar att diskutera de filmer som görs, att sätta in dem i kontext och att tillgängliggöra filmerna för medborgarna. Idag skapar vi morgondagens kulturarv – vilka berättelser ska vi se till finns skildrade från vår samtid? Det är ett ansvar som förpliktigar. Tänk på alla fantastiska berättelser som finns där ute; det ännu inte skildrade, det oberättade.