Barnets blick

Linda Sternö

I februari 2011 startade studenterna och lärarna på Filmhögskolan en barnfilmskola. 10 barn i åldrarna 3 – 9 år har nu lärt sig att filma varannan söndag under snart ett år. Parallellt har vi startat motsvarande verksamhet på en förskola med 12 stycken 5-åringar i Göteborg.

Bakgrund

De barn som föds idag blir omedelbart en del av den digitala sfären. Bara några minuter efter att en baby kommit till världen finns den första bilden publicerad på Facebook.

Tänk om ditt barn tog lika många bilder på dig som du tar på ditt barn. Och tänk om barnen dokumenterade förskolepedagogernas aktiviteter lika intensivt som barnen blir dokumenterade på förskolor idag. Vad är det barnen lär sig genom att bli så flitigt dokumenterade? Att deras plats är framför kameran?

Det är en demokratisk fråga om vem som skildrar vår värld; vems bilder och perspektiv som blir giltiga. Vi vill ge barnen chansen att ta sig ut på den digitala arenan som aktörer och därmed ge dem tolkningsföreträde i sin egen värld.

Att få en egen kamera

Så börjar Barnfilmskolan.
Denna kamera adopterar man som sin egen och tar hem mellan träffarna. Detta är en stor händelse. Två gånger har vi varit med om samma andaktsfulla ögonblick när barnen får sina kameror. Denna tekniska vuxenpryl som likt mobiltelefonen är så åtråvärd för barna-händer; en egen kamera.

Det tar ungefär en minut innan samtliga barn i rummet har tagit varsin första bild. Under de närmaste 20 minuterna behöver man som vuxen inte göra något annat än att betrakta. Allt i rummet dokumenteras. Man börjar omedelbart experimentera med avstånd, kamerahöjd och rörelser.

Koncept

Barnfilmskolan bygger på:

1. Att alla barn har var sin kamera som de får ta med hem och använda som sin egen.
2. Att pedagogerna utgår ifrån och stimulerar barnens egen nyfikenhet.
3. Learning by doing; göra först – reflektera sedan. Praktiken står i centrum och betraktas som kunskapsbildande.
4. Att barnen är regissörer – deras vision gäller.

Typiskt upplägg

En typisk Barnfilmskole-lektion innehåller följande moment:

• Redovisning av en individuell hemuppgift inför hela klassen.
• Gruppövning. Vi undersöker en specifik aspekt av filmandet: ljud, avstånd, perspektiv, effekter, osv, genom en situation vi iscensätter. Situationen kan t ex vara en hinderbana man ska ta sig igenom, ett studiebesök eller att filma ett rörligt objekt.
• Unikt ögonblick. Något som händer bara en gång; t ex något som exploderar, eller något som flyger iväg.

Det unika ögonblicket

För oss är det unika ögonblicket centralt. Det sker en enda gång och får man det på bild så får man det.

Får man det inte, så får man det inte.

Det unika ögonblicket är viktigt eftersom det är en form av uppmärksamhetsträning. Man övar på att kunna avgöra när det intressanta ska hända. Och man ska kunna hantera tekniken samtidigt som det intressanta händer.

Omöjligt att misslyckas

En gång fick jag frågan om hur vi hanterar barnens misslyckande. Jag blev helt ställd. Misslyckande? Hur menar du nu? Jag slogs av att det ordet inte finns i vår vokabulär.

Jag tvingades tänka tillbaka på de 8 tillfällen vi dittills genomfört ett unikt ögonblick och jag kunde inte komma ihåg någon som blivit ledsen över att han/hon inte fångat det på bild. Jag funderade på varför.

Personen som ställde frågan om misslyckandet satte fingret på något väsentligt. Kanske är själva fundamentet i det konstnärliga lärandet att odla ett angreppssätt där det blir omöjligt att misslyckas. Misslyckandet ska ses som en sporre och inte ett nederlag. Misslyckandena är givna steg på vägen mot att förverkliga en intention. Hela den konstnärliga utövningen bygger på principen: prova, prova igen, prova igen och igen.

Prova igen. Och igen. Om ett misslyckande är lika med ett slutgiltigt nederlag stannar processen av.

Tillit

På Barnfilmskolan finns det inte ett rätt sätt att göra på. Vi förespråkar inte en särskild stil. Vi prackar inte på barnen hur saker och ting ska vara, vi tillhandahåller möjliga vägar att prova för att komma nära den egna intentionen.

När det gäller det unika ögonblicket visste vi att nästan ingen skulle klara av det i början av terminen. Eftersom momentet skulle återkomma varje lektionstillfälle, litade vi på att barnen skulle få så många chanser att prova igen att de till slut, utifrån sin egen förmåga, skulle erövra ögonblicket och fånga det på bild.

Kamerahöjd

Vi förbereder en lektion med de 12 förskolebarnen och försöker förstå var en närbild på ett öga är tagen. Vi letar och letar på den stora väggmålningen i säkert en hel minut. Då kommer vi plötsligt på: ”Vi måste ställa oss på knä.”

Vi tog för givet att bilden var tagen i vår ögonhöjd.

Det händer något speciellt i mig när jag ser bilder tagna från barnens ögonhöjd. Världen ser faktiskt annorlunda ut. Jag blir fundersam över hur lite jag faktiskt reflekterat över hur normalt jag tycker att det är att se världen skildrad på bild ur en kamerahöjd som motsvarar vuxna ögon. Och hur annorlunda det blir ur barnens höjd.

Aktör - posör

På väg till en skattjakt nerför trapporna till nedervåningen på förskolan. 12 stojiga barn i 5-årsåldern med kameror i högsta hugg. På bilderna jag tankar in i datorn efteråt ser jag att vi mötte ett gäng tjejer i 8-årsåldern. Våra 5-åringar har dokumenterat mötet. De 8-åriga tjejerna relaterar till kameran på ett helt annat sätt än våra 5-åringar. När de yngre fotar varandra blir det rakt på sak bilder. Bilder på personer ”in action”. Nyfikna, öppna bilder mitt i lek.

Bilderna på de 8-åriga tjejerna är fotade underifrån. Flickorna står överst i trappan, våra barn nederst. De 8-åriga flickorna börjar direkt posera. De plutar med läpparna och putar med de obefintliga brösten.

Hade de haft ett annat förhållningssätt till kameran om de själva hade börjat filma vid 5-års ålder?

Kameran som forskningsverktyg

De yngre barnens bilder verkar sällan ha ett inbyggt syfte att visas i det ögonblick de tas. Kameran och bilden verkar vara ett instrument för att själv få syn på, undersöka, fascineras. Vi som mottagare till den bild de tar, är med på samma upptäcktsfärd som barnet när han/hon filmar. Barnet prövar olika attityder att närma sig ett objekt; snurrar kameran, springer fram och tillbaka, man filmar upp och ner, man kastar kameran i golvet. Allt med samma intresse: hur blev det där?

Det är heller inte säkert att kameran är ett ställföreträdande öga. Den kan lika gärna vara en förlängning av en annan kroppsdel, t ex en arm.

När barnen sedan visar oss vuxna de bilder de tagit, kan vi genom vår feedback sätta ord på vad vi ser i bilderna och på hur barnen gjort när de filmat. På så sätt kan vi erbjuda en vokabulär för vad barnen upptäcker genom experimenten; en vokabulär barnen inte kommit åt om inte bilderna fanns.

Vad ser barnen?

Jag har flera gånger förundrats över att jag varit i samma rum som barnen i två timmar och inte lagt märke till den garntuss på golvet nästan allihop har fotograferat. En väggkontakt i ögonhöjd eller ett dörrhandtag, kan också vara värd en noggrann studie. Hårbottnar och hår. Inne i munnar och öron.

När barnen tar med sig kameran hem vill de gärna ta bilder av sina gosedjur, sin familj, sitt rum. Oftast blir kameran också som en vän, en förtrogen som också följer med in i leken.

Film som ämne i grundskolan

Idag dominerar bild som kommunikationmedel, både i barns och vuxnas värld. Barn konsumerar mycket rörliga bilder i tidig ålder. Enkelheten i tekniken kring mobiltelefoner och Internet har dessutom gjort barn till producenter och publicister av rörliga bilder i det offentliga rummet, exempelvis på Internet. Att ta till sig tekniken är även möjligt redan för små barn, som vår barnfilmskola och flera andra samtida studier har visat.

Det är dags att svenska skolan tar till sig detta, nu när tekniken inte längre är ett hinder, och instiftar rörlig bild som ett grundämne i undervisningen.

Framtiden

Barnfilmskolan har blivit ett laboratorium för oss som driver den. Vi testar och formulerar idéer kring pedagogik och praktiserar även konstnärliga frågeställningar genom arbetet tillsammans med barnen.

Pedagoger som deltagit i projektet hitills:

Kalle Boman - professor på Filmhögskolan – idé och initiativtagare. Drev tillsammans med kollegor en barnfilmskola på 90-talet i sin ateljé i Stockholm.
Linda Sternö – adjunkt och före detta student på Filmhögskolan.
Martin Sjögren – filmregissör och före detta student på Filmhögskolan.
Jonas Eskilsson – amanuens och före detta student på Filmhögskolan.
Dan Sandqvist - adjunkt, fotograf och före detta student på Filmhögskolan.
Studenter:
Pia Tjäder
David Odell
My Sandström
Mikael Bundsen
Jonas Myrstrand
Åsa Falewicz
Petra Johansson
Jerry Carlsson
Amanda Forsblad
Clara Olausson
Ambjörn Göransson
Jesper Brodersson
Fanni Metelius
Erika Olsson

Barn som deltagit i projektet hittills:

Barnfilmskoleklassen:
Amelie Westling
Axel Westling
Charlie Spaanheden Wallén
Elis Johansson Hammar
Embla Niklasson Sternö
Filippa Glaser Müller
Henri Krabo
Ida Meiton Haglund
Liv Johansson Hammar
Matteo T. Perillo

Förskoleklassen på Göteborgs Högre Samskola:
Björn Samuelsson
Caroline Nutu
Denzel Woldy
Lovisa Alfredsson
Ludvig Hagström
Maja Ekholm
Matilda Widsén
Rebecca Holmström
Soliana Deborah Voldu Sherw
Viggo Thiria
Vilmer Karlsson
Wilfred Maloney

Filmer och stillbilder ”in order of appearence”:

Stillbild 1: Jonas Eskilsson
Stillbild 2: Björn Samuelsson
Stillbild 3: Björn Samuelsson
Stillbild 4: Caroline Nutu
Stillbild 5: Caroline Nutu
Stillbild 6: Björn Samuelsson
Stillbild 7: Björn Samulesson
Stillbild 8: Wilfred Maloney
Stillbild 9: Wilfred Maloney
Stillbild 10: Vilmer Karlsson
Stillbild 11: Denzel Woldy
Stillbild 12: Matilda Widsén
Stillbild 13: Linda Sternö

Filmsekvens 1: Foto: Martin Sjögren, Klipp: Kalle Boman.
Filmsekvens 2: Foto: Dan Sandqvist, Klipp: Martin Sjögren.
Filmsekvens 3: Amelie Westling
Filmsekvens 4: Filippa Glaser-Bernhardson
Filmsekvens 5: Henri Krabo
Filmsekvens 6:
Uppe till vänster: Amelie Westling,
Nere till Vänster: Elis Johansson Hammar
Uppe till höger: Ida Meiton
Nere till höger: Filippa Glaser-Bernhardson
Filmsekvens 7: Del av gemensam ljudövning – ”Boing”.
Filmsekvens 8: Embla Niklasson Sternö, Filippa Glaser – Bernhardson, Caroline Nutu, 2 klipp av Viggo Thiria, Soliana Deborah Voldu Sherw
Filmsekvens 9: Elis Johansson Hammar
Filmsekvens 10: Regi/Foto: Charlie Spaanheden, Musik: Richard Ekre Suzzi.
Filmsekvens 11: Wilfred Maloney
Filmsekvens 12: Stillbilder från barnen på Göteborgs Högre Samskolas Förskola
Filmsekvens 13: Ida Meiton
Filmsekvens 14: Matteo T. Perillo

För mer info: www.film.gu.se