Min teori
(eller mitt resonemang)

Stina Bergman

Statusuppdatering: Stina skriver manus.

Efter stora svårigheter fungerar det nu till slut bra att skriva manus som en del i arbetet med långfilmen Kärlek kan vänta. Jag tror i alla fall det. Jag trivs med text och jag tycker om ramarna och kontrollen som följer med tvånget att formulera sig enligt vissa angivna ”regler”. Men ibland undrar jag vilken slags filmskapare jag hade varit om jag inte hade tagit till mig manuset som en så självklar del av filmskapandet?

Det som föregår en färdig film är sällan en helt oplanerad handling; en hand som av ren tillfällighet lyfter en kamera, trycker på REC och låter det rulla. När kameran rullat i en och en halv timme stängs kameran av. Filmen är klar. Oftast inte, men det är idag i alla fall inte omöjligt som tanke. Vanligen leder en tanke till en idé, en berättelse, ett manus, två manus, tre manus, en producent, en distributör, en finansiering, en story board, en förproduktion, en inspelning, en redigering, en postproduktion och en distribution. Trots att den arbetsgången inte gagnar alla produktioner är det just den processen som finansiärer vill få en inblick i innan man satsar på en film, det är utifrån dessa som bidragsgivare fattar sina beslut. Alltså är det ovanligt att finansierad film blir till på något annat sätt än det - enligt gamla arbetsmetoder – planerade. Det mest konkreta exemplet på en produktionsmall som dröjt kvar i produktioner där det kanske inte längre är nödvändigt, är inspelningen; teamets storlek, inspelningsperiodens längd och koncentration osv. Distributionen är ytterligare ett exempel. Där använder man sig fortfarande till stor del av fysiska kopior och de möjligheter som har öppnat sig i och med nätet utnyttjas inte fullt ut. Mycket händer kring både själva produktionen och distributionen. Internetanvändarna låter sig inte kuvas och tvingar på så vis fram stegvis förändringar. Filmer spelas in med ny ”lätt” teknik och inspelningssituationen anpassas därefter. Ytterligare en del av filmproduktionen som har påverkats av utvecklingen är texten. Fyller manuset samma funktion idag som det gjorde ”förr”?

Definition av manuskript (wikipedia)
Filmmanuskript, ofta förkortat till filmmanus eller bara manus, är det skriftliga underlag med repliker och scenanvisningar som utgör grunden för en film. Manuskript skrivs av en eller flera manusförfattare, ibland med hjälp av en dramaturg. I framförallt USA är det vanligast att manus skrivs i grupp där varje manusförfattare har sin egen roll, till exempel att skriva repliker.

När man ska göra en film börjar förberedelserna oftast med ett manus. Det är den text som beskriver vad som ska hända i filmen, vad skådespelarna ska säga och vad de ska göra. Typiskt improviseras få repliker fram under inspelningen och framförallt tillkommer sällan nya scener, då det är dyrt att engagera all personal.

Hur ett manus ser ut

Exempel från filmmanus, med dialog och händelsebeskrivningar.

Förenklat innehåller ett manus tre element:

1. Dialog - det som skådespelarna säger.
2. Scenanvisningar - det som händer i scenen, och enkla beskrivningar av det.
3. Learning by doing; göra först – reflektera sedan. Praktiken står i centrum och betraktas som kunskapsbildande.
4. Scenangivelser - om scenen är inomhus eller utomhus, om det är dag, natt eller kväll, och vad platsen där scenen utspelar sig kallas.

Dessa element kan sedan placeras på olika sätt på pappret (se format). Enligt vissa traditioner centreras dialogen, medan allt annat placeras till vänster. Enligt andra placeras all dialog i en spalt till höger, och allt annat till vänster – så kallat tvåspaltsmanus, vilket numera främst används inom televisionen, men som var vanligt förr även inom andra genrer. Överhuvudtaget brukar en ganska stor del av en manuskriptsida vara textlös. Formatet är viktigt för att producenten lätt ska kunna avgöra hur lång filmen kommer att bli. I amerikanska filmmanuskript (American Screen Standard) brukar man till exempel räkna med ungefär en sida manus per filmad minut.
(slut på wikipedia)

Efter inspelningen av min debutlångfilm Du sköna gick jag igenom en bunt med ihopsamlade idéer som jag hoppades skulle inspirera mig att börja arbeta med min nästa film.

1. Anteckning: Härda (ut) = stå bi, stå pall, stå rycken, rida ut, orka. Vänja, acklimatisera. Stärka, träna, uppöva, barka, stålsätta, göra hård, göra okänslig, göra tjockhudad.
2. Ett fotografi: ett fönster med ett puder-artat och exakt avtryck av en uggla – det ser nästan spöklikt ut. På marken nedanför fönstret ligger den döda fågeln.
3. Liten lapp: ”Kärlek kan vänta” pre-pubertal kärlek…
4. Anteckning: En pojke sitter fastbunden på en stol och intill håller en flicka, med en plastpåse över huvudet, på med ett hålla-andan-trick som är på god väg att misslyckas. Eftersom pojken är fastbunden kan han inte hjälpa henne.
5. Utskrift: Grevligt enligt 37 § 1809 års regeringsform, ”Den grevliga värdigheten tillkommer endast huvudmannen och hans manliga avkomlingar.”
6. Anteckning: Blodsband, att ”klona” sig själv genom incest. Att avla fram en kopia.
7. Anteckning ”Jens berättar att han och Sofia har bråkat på fyllan och som vanligt blev hon sur och slängde sig in i bilen. Jens blev så förbannad så han hoppade upp på motorhuven varpå Sofia startade i bilen. I ren desperation knäppte Jens upp byxorna och pissade på rutan. Då satte Sofia på vindrutetorkarna men körde aldrig iväg.”

Instinktivt tänkte jag: ”nu ska jag skriva ett manus av det här”. Redan där valde jag bort flera sätt att göra film, utan att jag ens var medveten om det. Jag hade lika gärna kunnat börja mitt arbete med en helt annan tanke ”nu ska jag rekonstruera händelsen på motorhuven och filma alltihop” eller ”nu ska jag gestalta alla de här anteckningarna och se vad som händer”. Men min föreställning om manuset som den första stenen när man bygger en film var stark, och vetskapen om att SFI så småningom skulle komma att efterfråga ett manus gjorde att jag (liksom många med mig) gick den vägen utan närmare eftertanke. Jag vill resonera kring huruvida manusformen kan stå i vägen för viss sorts nyskapande och kvalitativ film. Jag vill däremot inte resonera bort manuset som en möjlig byggsten i filmprocessen.

Ponera att manuset har haft så stor genomslagskraft på grund av praktiska/ekonomiska skäl. Man behövde skapa en arbetsprocess där så mycket av problemlösningen som möjligt låg i en förberedande, skrivande fas för att minimera den kostsamma och tekniskt tunga inspelningstiden. Då fyller manuset inte längre samma funktion. I alla fall inte i alla filmproduktioner. En annan aspekt är manuset som gemensam grund, nyttan av att alla inblandade kan förstå vad det är för film som ska göras, och hur den ska göras. Men inte heller det är ett allmängiltigt behov.

Inom teatern finns väl etablerade gestaltningsmetoder där manuset inte har någon given roll, där processen är en annan. Varför har inte filmbranschen varit (eller blivit) lika flexibel? Det produceras visserligen film där man inte utgått från ett manus, men görs inte det mot eller utanför systemet? Eller av filmskapare som gång på gång lyckats bevisa att det går? Manusskrivandet uppmuntras och exponeras i så pass hög grad (tävlingar, kurser, utbildningar och i det statliga finansiella ansökningsförfarandet) att det påverkar de flesta som jobbar, eller som vill jobba med film. Manus har blivit det ”naturliga” sättet att ta sig an en filmidé. Ligger det i någons intresse att formen ska ha en så allenarådande roll, eller önskar de flesta egentligen att den attityden förändras?

Jag började mitt andra långfilmsprojekt med att skriva ett antal scener grundade på mitt ihopsamlade material. Det blev sex scener. Därefter skrev jag en slags sammanfattning/synopsis på ett par tre sidor som i sin tur utvecklades till ett treatment. När det var gjort fanns det en hel del luckor som skulle fyllas i och problem som skulle lösas. Berättelsen, strukturen var inte klar. Jag bestämde mig för att göra det arbetet i manusform. Pang på rödbetan. Jag undvek kategoriskt svårgestaltade beskrivningar (som skulle kunna få följdfrågan ”och hur ska du visa det där på film?”) och höll mig till regelverket för manusskrivande. Det gjorde att jag löste det mesta genom att lägga till fler scener och karaktärer (som inte hade någon annan funktion än att göra historien begriplig) och mer dialog. I vissa omöjliga fall, när jag inte klarade tanken på ännu mer dialog lät jag helt enkelt bristen på logik vara. Det resulterade i att vissa bitar förblev helt obegripliga. Det blev ett dåligt manus. För min del verkade problemet vara att jag hade behövt börja med ett språk som inte kräver så hög grad av gestaltningsarbete* som ett manus gör. En text där jag inte hade varit tvungen att undvika tankar, undertexter och så vidare. För mig hade det varit bra att slippa ta så många gestaltande beslut så tidigt, det påverkade berättelsen negativt. Är det här bara jag, eller finns det något allmängiltigt i min erfarenhet?

* Vad är gestalt, gestaltning, filmisk gestaltning?
I mitt resonemang är filmisk gestaltning det arbete man gör när man har i åtanke, använder sig av och tar hänsyn till att resultatet ska bestå av rörliga bilder och ljud - bli av filmisk karaktär. Jag tänker då att en prosatext inte ingår i det filmiska gestaltningsarbetet om man inte anpassar innehållet efter filmspråkets förutsättningar (även om man har det i åtanke).

Svenska akademiens ordlista:
Ge,stalta v. –de - forma, dana
Wikipedia:
En gestalt (av tyska: Gestalt, "skepnad", "form", "figur") är en isolerad, avgränsad, sluten och strukturerad helhet vars egenskaper inte kan reduceras till egenskaperna hos dess delar. Mer specifikt beskrivs en gestalt i termer om sina isomorfa egenskaper: Egenskaper som består då delarna förändras. T.ex. i >musik; en melodi (helheten) är samma gestalt som består även om tonarten (alla delarna) förändras. Synonymer för gestaltning: utforma, ge form åt,skapa, kreera,forma; förkroppsliga, personifiera, levandegöra, visualisera, åskådliggöra, framställa; gestalta sig utveckla sig,bli
(slut på wikipedia)

Finns det ett behov av att kunna identifiera en grund, en utgångspunkt när vi talar om film? Är det ytterligare en anledning till att vi har enats kring manuset som form? "Helheten är mer än summan av delarna" men manuset är något även utan helheten? Hur blir det om jag i exemplet istället för musik sätter in film och istället för melodi sätter jag in manus.

”Mer specifikt beskrivs en gestalt i termer om sina isomorfa egenskaper: Egenskaper som består då delarna förändras. T.ex. i film; ett manus (helheten) är samma gestalt som består även om formen (alla delarna) förändras.”

Det skulle innebära att oavsett hur en film än är gestaltad så kan manuset alltid spåras och lyftas ut som en stomme i arbetet. Kan man i så fall beskriva manuset som en isomorf egenskap? Jag tänker att det ju kan vara så, men när en film ”uppfinns” så kanske inte den ”grunden” alltid ska kunna formuleras först, även om den går att finna i efterhand.

Går det att precisera var den filmiska gestaltningen äger rum? Kan man få in gestaltningsarbetet i beskrivningen av sitt filmprojekt? Säg att vi har en diagonal linje som kallas filmisk gestaltning (det arbete man gör när man har i åtanke, använder sig av och tar hänsyn till att resultatet ska bli av filmisk karaktär). Den motsvarar hela processen från första tanken till färdig film. Längst ner till vänster har vi den första tanken. Längst upp till höger den färdiga filmen. I olika projekt kommer olika delar av skapandeprocessen ta olika stor del av linjen i anspråk, allt beroende på arbetsmetod. Om man skriver ett regelrätt filmmanuskript där det inte råder någon tvekan om att texten rent teoretiskt går att filmatisera så har manuset tagit kanske tagit en tredjedel av linjen i anspråk, man har i hög grad formulerat hur det ska göras i text. Men om en scen ska byggas genom att ett antal skådespelare improviserar utifrån en bestämd plats och bestämda roller, ligger en större del av gestaltningsarbetet istället under inspelningen eller i klippet. Lägg sedan till tid och pengar som är två vanligt förekommande variabler när man diskuterar hur film ska produceras.

Utifrån en bild som den här skulle man kunna beskriva sitt projekt genom att placera in relevanta arbetsmoment som text, casting, inspelning, klipp, allt beroende på hur man tänker jobba. Över hur lång tid sträcker sig inspelningsperioden? Vad kommer den att kosta i pengar, och hur stor del av det totala gestaltningsarbetet äger rum under inspelningen? Osv, osv.

Exemplet ovan är en produktion med en enda lång tagning som kompletteras med animationer. Därför ligger en stor del av gestaltningsarbetet i postproduktionen och väldigt lite i klippet. Under förproduktionen skissade man fram alla figurer som i det här fallet är gestaltningsarbete. I en filmproduktion där man arbetar fram sitt material genom att filma snarare än genom att skriva skulle texten ha försvinnande liten del av gestaltningslinjen medan inspelning skulle ta stor del i anspråk. Spridningen (distributionen) är i exemplet tänkt att generera pengar och pågå i obestämd tid, där tar också gestaltningsarbetet slut. Om man i det förberedande arbetet kan formulera vilken metod man kommer att arbeta utifrån kanske bidragsgivare och finansiärer skulle hålla med om att ett manuskript inte är rätt väg att gå?

Efter mitt misslyckade manus tog jag paus och födde tvillingar och när jag kort därefter av ekonomiska skäl var tvungen att hoppa på en skrivarkurs bestämde jag mig för att omarbeta mitt manus till roman. Så det ägnade jag mig åt på deltid under ett år. Prosan var befriande och kreativ. Berättelsen stod i fokus och jag hade inte en tanke på form. När jag examinerades hade jag en historia som faktiskt made sense. Det var min text. Nu har ytterligare ett år gått och jag har ägnat mig åt ännu en omskrivning av materialet. Den här gången från prosa till filmmanus (igen). Varför valde jag manusformen tillslut ändå? För att jag tycker att jag har ifrågasatt den tillräckligt för att kunna lita på att det är ett manus jag behöver. Men inte utan den mer litterära texten i botten. Vad var det då jag vann i prosa-processen? Jag har i och med den hittat filmiska lösningar på sådant som jag när jag skrev direkt för manus aldrig skulle ha kunnat komma på, det är lösningar av tredje-led-karaktär. Jag (personligen) var tvungen att ha hela historien helt klar för mig innan jag kunde börja tänka på den filmiska gestaltningen (där manuset enligt mig ingår).

Finns det en risk att filmmanuset (i någon slags generell mening) förenklar eller stympar berättelsen? För mig gjorde det uppenbarligen det eftersom jag inte behärskar filmspråket tillräckligt bra. Jag kan inte förutse hur en idé bäst gör sig på film. Men borde inte manusformen vara till hjälp eftersom den synliggör bristerna i förhållande till inspelning och klipparbete? Effekten blir motsatt om man väljer den lösning man ser först. Om en tanke som ”förstod han inte att hon visste att han tänkte döda henne?” är nödvändig för att publiken skall förstå historien så måste den i ett gestaltningsarbete på något vis filmiskt synliggöras (här finns ett obegränsat antal möjligheter) men om jag som författare skriver direkt för manus formulerar jag kanske inte ens den tanken för mig själv, utan jag väljer bort den innan den når pappret och då måste jag i skrivande stund hitta en annan lösning (t.ex. dialog) på det problemet. Jag anpassar historien efter formatet innan jag har berättelsen fullt klart för mig.

Filmspråket är ett relativt ungt språk som håller på att ta form, ett språk som dessutom förändras i och med exempelvis teknisk utveckling. Det vore kanske konstigt om de flesta av oss behärskade det tillräckligt bra för att lösa så mycket av gestaltningen redan i den förberedande texten som manusformen ”kräver”? Charlie Kaufman är eventuellt en av dem som kan. Det verkar (om man ser på hans filmer och hans produktionstempo) som att han har förmågan att fullt ut förstå vilka möjligheter som öppnar sig i och med den rörliga bilden. Han verkar kunna se fler dimensioner samtidigt och nedteckna dem i rätt ordning. Good for him.

Jag ser ungefär 25 svenska långfilmer per år och jag läser ungefär hälften så många svenska böcker. Genomsnittligt tycker jag att de nyskrivna böckerna slår de ”nyskrivna” filmerna med hästlängder i avseendet gedigenhet/soliditet (men när en film väl är riktigt bra så slår den för mig alla böcker). Vad beror det på? Är det för att en bok inte blir utgiven om den inte håller måttet? Produktions- (och distributions-) beslut av en film tas ju innan den ens är inspelad, gör det att det är svårt att hålla en jämn kvalitet? En producerad film ska ha premiär, vare sig den blev bra eller dålig. Men det som slår mig är att jag oftare tycker att det är just filmernas grund (texten/manuset) som är tunnare, barnsligare och lättare att ”se igenom” än i böckerna, jag blir sällan förvånad eller överraskad. Och ett manus blir ju (normalt sett) inte filmatiserat om inte ett stort antal personer har godkänt och sagt att de tycker att det är bra. Tänker filmfolk och bokfolk olika när det gäller ”bra” och ”kvalitet”? Jag ser en slags politisk korrekthet och moral i svensk film som jag i alla fall inte genomskådar på samma sätt i litteraturen. Om jag spekulerar helt fritt så tror jag att alla mallar och regler begränsar i högre grad inom film än inom litteraturen. Jag skulle önska att manuset inte var en så överlägsen grundsten när vi pratar om den fiktiva filmens tillkomst. Allt för att de som sitter med sin första filmidé inte ska få en jag-måste-skriva-ett-manus-impuls innan de tänkt igenom saken noggrant.

Säg att manuset frestar oss att lösa gestaltningtekniska problem med synliga verktyg, vilket i värsta fall leder till förutsägbara och enkla formuleringar. Skulle man då med fördel kunna befria manuset från alla regler och kalla det något annat? Eller ska man lägga till ett steg mellan treatment och manus? En fas där man absolut inte får formulera sin berättelse som ett manus med namngivna scener allt vad det innebär? Ska man låta berättelsen stå helt för sig själv och sedan kan arbetet med att ”lösa filmen” börja?

Jag började mina tankar med att manus till viss del har spelat ut sin roll men jag har kanske ändrat mig. Jag tror inte att den genomsnittlige filmskaparen är redo för manuskriptet. Eller, man ska inte utgå ifrån att alla kan formulera så mycket av gestaltningsarbetet i text. Eller, vissa filmprojekt kan ta skada av att formuleras i text.

Ulla Skoog sa i en intervju:
Journalist Ann-Marie Rauer: När du skriver, hur börjar det?
Ulla Skoog: Helst något jag blir upprörd över. Något jag tycker är väldigt hemskt. Jag blir arg och då börjar jag med att skriva en väldigt rak text, utan någon som helst humor. Den blir kanske 4 A4-sidor. Och sen, om det ska framföras i något roligt sammanhang, så måste jag ju liksom redigera ner och skriva om 3-4 gånger för att få fram det roliga, jag måste skruva det hela tiden, utan att tappa det allvarliga och det är svårt, det är verkligen svårt. Ibland ger jag upp men ibland så tycker jag – trots att jag känner att texten inte riktigt blir så roligt som den behöver vara – så funkar det. Det är ju så med den humorn jag har skrivit att 50 % är texten och 50 % är hur jag framför den. Så jag tänker att; texten är lite hemskare, den borde ha varit lite roligare … äh jag skiter i det jag tycker ämnet är bra och så tänker jag jag kan göra det, jag kan insinuera, lägga en blick, jag kan nå till tonfallet som säger att nu kanske ni ska skratta, och så där manipulerar jag min snälla publik. (slut citat)

Så kan man resonera om man är erfaren. Ulla Skoog skulle inte kunna arbeta med text som hon gör om hon inte visste vem det var som skulle gestalta texten. Erfarna filmskapare (speciellt de som både skriver och regisserar) borde kunna ta sig den här friheten: att använda sig av texten så länge han/hon har användning för den. Sedan fortsätter arbetet i annan form. Men i filmens Sverige har jag fått för mig att den sortens tillit till den erfarne konstnären är begränsad. Betalas pengar någonsin ut till någon som påstår sig kunna göra en film som fyller ett kvalitetskrav utan att kunna presentera ett skriftligt underlag enligt manusmallen? Ger t.ex. SFI och TV riktigt erfarna filmskapare den friheten? Eller ställs det även där specifika krav på texten som föregår filmen? Det verkar som att all form av förtroende i filmbranschen är koncentrerat till inspelningen, för att sedan försvinna igen under klipparbetet.