Brev till Agnès Varda

Patrik Eriksson

Kära Madame Varda,

Tack för senast vill jag först säga. Det var angenämt att träffa er och lyssna till er när ni besökte Filmhögskolan i Göteborg i samband med er hedersdoktorpromotion för ett par år sedan. Jag ber om ursäkt om Mademoiselle Lindblom och jag nu besvärat er med upprepade propåer om att få komma och filma en intervju med er. Jag förstår att ni har viktigare saker för er. För ni har väl inte, som er vän Chris Marker, för gott antagit en tystnadens strategi? Om så är fallet har ni likväl min fulla sympati. Det får mig att tänka på Beckett, som aldrig lät sig intervjuas i hela sitt liv. Det finns en underbar bild på honom strax efter att han fått beskedet om Nobelpriset. Filmad av en svensk TV-fotograf står den belönade på en balkong som huggen i sten med stint stirrande blick utan att säga ett ord. Bilder var så mycket han kunde tänka sig att ställa upp på, inga muntliga utgjutelser.

Jag kan förstå att ni inte finner det särskilt meningsfullt att sitta och dissekera gamla filmer. Vill man lära känna era filmer kan man titta på dem och läsa böcker om dem, säger ni. Jag håller med. Dissektion var visserligen inte min avsikt. Jag intresserar mig för och sysselsätter mig för närvarande med den filmiska essäformen, inom vilken ni har arbetat en hel del, och jag hade gärna hört era tankegångar kring det. Fast vad finns det egentligen att säga? "Ett reportage? En hommage? En essä? En ånger? En förebråelse? Ett närmande?" frågar ni angående vad vi just sett, i slutet på Daguerreotypes. Ja, spelar det någon roll vad det blev? Och varför det blev som det blev?

Tiden är obeveklig, men den kan återkallas i drömmen och bevaras på film, tänker jag när jag ser ert tidsdokument från Rue Daguerre. Det är en smula fantastiskt att jag omedelbart med Google Maps hjälp kan se hur gatan ser ut idag. Den är sig ganska lik 37 år senare. Jag finner ert Cine Tamaris på 88 Rue Daguerre och det slår mig att Simone de Beauvoir bodde ett stenkast från er, i sin etta på Rue Victor Schoelcher. Inte utan vemod konstaterar jag att jag inte kan finna Au Chardon Bleu på er gata. Med tanke på Monsieur och Madame Chardon Bleus ålder vid filmens tillkomst, antar jag att de dessvärre gått ur tiden. Men tack vare er lever de och de andra daguerreotyperna kvar, även hos mig som aldrig satt min fot på Rue Daguerre.

Vad är det med Madame Chardon Bleu, som ni kallar henne, som fascinerar mig, som gör att jag tycker så mycket om henne, att jag känner både sorg och glädje när jag ser henne? Känner jag igen något av mig själv i Madame Chardon Bleu? Varför fascinerades ni av Madame Chardon Bleu? Hennes gåtfulla uppenbarelse är oändlig. Jag kan tänka mig olika rationella förklaringar till hennes tillstånd, men varje förklaring känns oväsentlig. En av dem antyder ni i filmen. Det som var hennes arbete, att sälja smycken, lönade sig inte och nu är hon sysslolös bredvid sin man som fortsätter sköta parfymerna. Samtidigt ser jag den djupaste kärlek. I scenen när de på kvällen går till slaktaren för att köpa en bit kött till exempel. Deras blickar, deras hållning. En ömhet. Hur uppklädda och fina de är, Monsieur och Madame Chardon Bleu, när de går till slaktaren bredvid. Hur Monsieur får sköta inköpet. Och så en sekundsnabb detalj. En så liten detalj som säger så mycket. Madame borstar bort något på sin mans rock, lika flyktigt som omsorgsfullt. Varför uppfattar jag den ödmjukhet de utstrålar, mot varandra och sin omgivning, som unik? Och så scenen när de unga kvinnorna kommer in i butiken för att köpa smink. När Madame, i sin egen värld, muttrande börjar plocka på kvinnornas kläder. I ett ögonblick tänker jag: "Å nej, det står inte riktigt rätt till med Madame Chardon Bleu. Det är inte normalt beteende. Dessvärre inte." Kvinnorna låtsas inte om henne, antagligen för att de ser henne som sjuk, tänker jag, men besinnar mig. Varför skulle det vara Madame Chardon Bleu som är sjuk? Varför inte alla de andra?

Vad är det Madame Chardon Bleu ser när hon så enträget blickar ut genom butikdörrens glas? Intresserar hon sig för vad som händer på gatan? Jag får en känsla av att hon ser mycket längre än så. Det påminner mig om att vara tolv år, sitta i klassrummet med frånvarande sinnen och förlora sig i den ljusblå himlen utanför fönstren. Att vilja vara någon annanstans fast man anar att detta annanstans inte finns någon annanstans än inom en.