Chatroom manifestet

Tove Krabo

All dialog i filmen kommer från chat på internet mellan personer som aldrig träffats i verkligheten
Minst en av personerna bakom texten ingår som skådespelare i filmen
Dialogen måste vara dubbad
Det får inte finnas några flashbacks
Man ser aldrig några datorer i bild

”Jag har ju ett gammalt Higgins/Eliza-komplex. Jag gör gärna snälla saker för en fin kvinna. För att sen njuta av att hon blir flygfärdig och lämnar”. Så säger en anonym man till mig på internet. Jag har sparat massvis av olika dialoger över en sjuårsperiod. Med honom, med andra, på olika språk. Jag förklär mig. Ibland till man, ibland till yngre eller äldre. Jag använder språket, bara språket, som identifikationsmarkör. Genom språket och dialogerna blir det karaktärer som blir en film.

Mitt projekt Chatroom går ut på att gestalta dialoger som tillkommit på internetforum genom film. Det är ett dokument över vår tids kommunikation, men lika viktigt – eller viktigare – är att filmerna fungerar som fiktiva filmer.

Idén till Chatroom uppkom då jag insåg rikedomen som fanns där ute på Internetforum i form av situationer, repliker och existentiella frågor, i möten med okända, anonyma personer. Jag hade till exempel aldrig tänkt tanken själv, att kalla en manlig fransk karaktär för Bird of Night. Inte heller hade jag kommit på att själv, att en som kallar sig Bird of Night, och som stoltserar med viss insikt i Freud och Lacan, i själva verket jobbar som Karaoké-värd.
Eftersom internet är ett ungt medium görs gärna analogier; ”om det vore på riktigt, hur skulle det vara då?” Jag har valt att ställa frågan ”om det vore på film, hur skulle det vara då?”

Men istället för att iscensätta det privata rummet där två karaktärer sitter bakom varsin dator och drömmer om att träffas, har jag valt att göra en ganska radikal förskjutning: Personerna agerar sina faktiska internetrepliker som ofta leder till eventualiteten om att kanske mötas, eller låta bli, men de agerar mot varandra i samma fysiska rum.

Det här har flera fördelar, som jag ser det. Godtar man premissen att dialogerna faktiskt är verkliga dialoger av verkliga personer, får detaljer i gestaltning stor betydelse. Vi läser filmen som en detektivroman. Den har dokumentärt ursprung, men den lyckas ändå bli en fiktion. I exemplet med bildserien är det tydligt att en sekvens i en ”shopping mall” leder fram till ett visst ögonblick i dialogen - en stege. Mannen i serien vänder sig ansträngningslöst mot en stege som står mot en vägg. Han säger:
”Jag skulle behöva en stege för att se dig i ögonen”. Sedan ”glöms” miljön bort igen; kopplingen till ”verkligheten” försvinner. Det var en tänkt inspelningsplats under förarbetet till Chatroom 01, men sen tog jag beslutet att förlägga Chatroom 01 till en kinarestaurang, vilket kom sig av att huvudpersonerna ofta refererade till att de brukade äta kinamat. Det var en dylik plats de troligtvis skulle komma att mötas, om de hade mötts. Den omedelbara filmmiljön speglar således en projicering på en fysisk plats som uppstår ur själva dialogen. Tanken går alltså tvärtemot idén om privata vardagsrum med folk bakom datorer. Poängen är att helt bryta med idén om att personerna är avskiljda. Om du och jag verkligen möts, vad blir det för film?

I glappet mellan vad som sägs och vad som syns, uppstår en glidning som jag tycker är intressant att utforska.

Jag har en många gestaltningsfrågor som jag utvecklar:
Hur skapa kontinuitet och en driven berättelse medan det fysiska rummets kontinuitet bryts radikalt?
Hur leka med idén om att glida in och ur i texten? När till exempel en kvinna säger ”jag sitter på mitt rum, ensam” ser jag tre alternativ för gestaltning.

Spela med i repliken,
Ersätta replikens betydelse i cybervärlden med antydan om dess betydelse; känslan kan understrykas genom ett substitut. Kanske ser personen (och publiken) någon annan sitta ensam? Kanske är scenen uppbyggd genom att just då sammanfaller repliken med de faktiska tillstånden.
Ignorera repliken (distansera). Här ser vi kvinnan stående, omgiven av folk.

Dessa glidningar mellan text och vad åskådaren uppenbarligen har framför sig skiftar alltså mellan en gestaltning som går från total krock, substitut (eller antydan) eller fullständig samklang med texten. Det är de medel jag vill utnyttja maximalt då jag genomför dessa filmer.
Därtill är det inte alls självklart att en karaktär spelas av en enda skådespelare. I nästa förarbete tänker jag maximera känslan av att man inte alls vet om personen man talar med säger sanning.
Jag funderar också över upplevelsen i själva chattandet. Det finns en inneboende kraft i att två personer skriver sin egen film, och projicerar vad för slags film det blir. Om till exempel referensen till My Fair Lady är så klar som i exemplet ”Jag har ett klart Higgins/Eliza-komplex”, funderar jag på hur jag ska använda mig av det. Jag räds inte att göra uppenbara referenser till andra filmer förutsatt att det i dialogen finns en sådan referens.

Chatroom 01 koncentrerar sig på skillnaden mellan det subjektivt upplevda och vad som blir uppenbart för åskådaren. Vi följer ett par i olika korta scener – Bird of Night och Julia - som instämmer i att varje försök till beskrivning av Jaget slutar i besvikelse. De ska till varje pris undvika att beskriva sig för varandra, och delar pretentionen om att det är det inre som räknas. Men Julia sviker deras kontrakt, tar ett nytt alias och stjäl informationen om hur han ser ut.

Chatroom 03 utspelar sig under den natt då MSN (och ytterst Bill Gates) beslutade stänga salongen ”Writer’s World”. Efter att ha analyserat vad som skrevs och hände under fem timmars realtid, destillerade jag fram en apokalyptisk hämnd-plot: Bill Gates (MSN) ska stänga rummet där poesi – gärna självmordsbenägen - reciteras ibland ett löst gäng uttråkade personer. En kvinna börjar citera de andra personerna. Hon blir då utkastad, men loggar in igen som Bill Gates.